Videorna är på finska men du hittar en svensk sammanfattning efter varje video.

Folk frågar ibland om jag som präst tänker mycket på Gud. Präster som arbetsgrupp verkar vara en av de mest långlivade i Finland, så kanske skulle det vara hälsosamt att tänka mer på honom ... Fast tänker du på luften du andas? För mig är Gud lite som luft. Han syns inte men är ändå ytterst nödvändig. Utan honom funkar ingenting.

Jag tror inte heller att Gud på något sätt är beroende av att vi tänker en massa på honom. Andra människor däremot behöver oss, det finns många svaga i vårt samhället som behöver hjälp. Jag tänker att vi kunde fokusera mer på att tänka på dem. Själv tänker jag nog inte så mycket på Gud, men han påverkar mitt liv på många sätt.

Så vad behöver jag Gud till? Det är en vanlig fråga idag, vilket är helt förståeligt i sig. Vårt samhälle är ganska så stabilt och förutsägbart, och vi beskriver inte heller vår värld med religiöst språk särskilt ofta. Men jag behöver ändå Gud för att förstå den här världen. Ett liv där möjligheten till mysteriet skärs bort känns smal, endimensionell och ganska tråkig för mig. Gud ger mitt liv djup och jag kan förstå min plats i världen och livet genom honom.

Fast sist och slutligen är det inte särskilt intressant vad just jag behöver Gud till. Det är mera spännande att fundera över vad Gud behöver mig till. Och om Gud är meningen med livet … tja, det viktigaste är väl att meningen med Gud är liv.

Heikkin Nenonen är kyrkoherde i Haga

Min pappa dog när jag var 28. I den åldern var det jättetungt att tvingas se på hur livet sakta försvann och min pappa, som alltid varit en stark, fysiskt människa, krympte ihop. Han var inte färdig med sitt liv eller redo att dö, och sedan dess ha jag burit på en stor skräck inför döden. Ibland är rädslan så stor att den begränsar mitt liv, döden hindrar mig från att leva. Jag skulle behöva nya infallsvinklar på döden, nya perspektiv som hjälper mig att sluta fly.

Just nu lever jag ett hektiskt men underbart liv med man och ett litet barn. Kanske är det livslusten som gör mig så rädd att förlora, rädd för att tvingas avstå från något? Jag vill verkligen leva varje dag - och det är en otrolig gåva. Livslust! Det är ingen självklarhet. Egentligen kanske det inte är själva döden jag är så rädd för utan det att jag inte skulle få leva mera ...

Tack! Tack livet!

Outi Pippuri är innehållsproducent på Kyrkan i Helsingfors.

Ju äldre jag blir, desto mindre tänker jag på själva meningen med livet. Finns de glädje? Finns det meningsfulla saker att göra? Jag har lärt mig att dela upp frågorna med tiden. De riktigt stora orden börjar blekna när man är 54 år. Åtminstone borde man vid det här laget ha lärt sig nåt av sina misstag, att man inte längre gör om dem en fjärde och femte gång.

Samtidigt vet jag att det är misstagen som är grejen. I det söndriga finns beröringspunkterna. En perfekt teflonyta är svår att nå igenom, meningen finns i det ofärdiga, i det ofullständiga. Där kan jag få ta i något som ger hopp, både åt mig själv och åt andra.

Om jag ska säga något om meningen med livet så är det fotboll. Kanske för att jag sist och slutligen är en lagspelare. Livet är ett lagspel, alla spelar, och det gäller att hitta ett bra lag. Inte ett lag där du passar in, utan ett lag där du hör till. Om du måste ändra dig på något sätt för att passa in, för att få fara med, då kanske det inte är ett så bra lag. Sök sådana lag där alla får vara sig själva, där alla är unika, där det finns glädje. Min förhoppning är att kyrkan skulle vara just ett sådant lag.

Kari Kanala är kyrkoherde i Paavali församling

Det är vårt att älska sig själv, särskilt i kyrkan, och jag tror att det har blivit ännu svårare i vårt individualistiska samhälle. Man borde liksom alltid vara lite bättre, odla lite fler krukväxter och träna lite mer. Jag, jag, jag och fokus på mig. Men människan är ingen glansbild, utan Guds avbild.

Det är svårt att älska sina barn, särskilt när man ska klä på dem full mundering kläder. Efter det är jag alltid helt slut och känner ett lätt självförakt, när jag skrek åt dem igen, fastän meningen med mitt liv är att älska dem.

Det är supersvårt att älska sin fiende, fastän Jesus är ganska klar på den punkten. Jag försöker på något sätt acceptera att Gud älskar alla människor, också mina fiender. Han älskar inte deras handlingar, utan dem. Kanske är det så svårt eftersom det finns ont också inom mig … Och ändå älskar Gud mig.

Vi behöver inte göra något för att Gud ska älska oss, det är bara att tacka och ta emot. Det är det där med att älska alla andra som kräver lite mer insats.

Meningen med livet är att älska.

Marjut Mulari är präst i Haga.

Jag läste nyligen att meningen med livet är att göra saker som är meningsfulla för en själv på ett sådant sätt att de också är meningsfulla för andra, dvs att göra gott både för sig själv och för andra i någon slags balans. Men hur ska jag veta vad som är meningsfullt och gott för andra? Är det bara att anta eller borde jag kanske fråga rakt ut? Lätt blir det ju så att man kommer med många goda råd när det egentligen skulle räcka med att lyssna.

I mitt jobb som präst möter jag många människor. Det är ingen ”rocket science” att bemöta människor väl. De flesta vill helt enkelt bli hörda, sedda, förstådda och älskade precis sådana som de är. Att kunna lyssna måste ändå vara att göra gott för andra. Hurdan du än är, vad du än tänker just nu, så lyssnar jag på dig.

Ibland kan det ändå vara svårt att orka lyssna på andra. Det är lite som i flygplanet, du måste ha syremasken på själv innan du kan hjälpa andra intill dig. När man varken orkar med sig själv eller andra, då finns ändå Gud där. Andra människor kan vara knepiga, jag själv är knepig. Men att älska Gud borde alltid få vara lätt och nådefullt. Börja där när allt annat känns omöjligt.

Att göra gott kommer ganska naturligt för de flesta av oss när vi mår bra. Jag är inte alls så säker på att några som helst gärningar egentligen är livets mening … Men jag försöker göra så gott jag kan. Den dagen jag är borta så hoppas jag mina närmaste minns att jag försökte.

Laura Huovinen är präst i Berghäll

Livet är en plåga, ”tuskaa, tuskaa, tuskaa”, sjunger Antti Tuisku. Men är livet verkligen bara ”jämna plågor”? För mig är det oftast så att sorgen hjälper mig få syn på glädjen, och tvärtom – glädjen får mig få att minnas sorgen och därigenom känna tacksamhet när jag är glad. Jag tror alla känslor hör till våra liv och att vi ska försöka ta emot livet – och känslorna, som de kommer. Meningen med livet är att leva det, med alla de känslor som hör till det mänskliga livet.

Alla liv är lika värdefulla. Livet blir inte mer värt med tiden. Det liv som levdes för hundra år sedan är lika värdefullt som mitt liv i dag. Det liv som blev kort, kanske bara några minuter, är lika värdefullt som mitt på många år. För det handlar om liv – en gåva från Gud, och är därför heligt i sig självt.

Men livet är inte den enda gåva vi fått av Gud. Vi har också fått frön att odla för att få underbar mat att njuta av. Att inte äta gott skulle således vara ett slöseri med Guds gåvor. ”Jag har också insett att det är gott och skönt för människan att äta och dricka och finna tillfredsställelse i sitt arbete som hon bemödar sig med under solen, så länge Gud låter henne leva, för det är hennes del.” (Predikaren 5:17)

Meningen med livet är att leva och njuta av Guds gåvor.

Pyry Paananen är församlingspastor i Haga

En gång i livet har jag på allvar ställts inför frågan om meningen med livet. Det var ett krisläge som gjorde att det kändes omöjligt att fortsätta tro på Gud. Eller åtminstone inte på en god gud. Jag minns att jag åkte buss och såg ut över landskapet och tänkte hur tröstlöst allt såg ut när det inte längre hade någon mening. När jag förlorade min tro på Gud så förlorade hela livet sin mening.

Så vad är meningen med livet? Talet 42 är ett vanligt svar på frågan, eller så står det åtminstone i boken Liftarens guide till galaxen. Själv tänker jag att livet är ett så stort, ogripbart mysterium för oss människor att svaret lika gärna kan vara 42. Kanske är det himlen som svaret finns, först där får vi veta vad som verkligen var meningen med livet.

Kaisa Kariranta är präst i Botby