05.12. Grattis: Selma | Respons
Hela Helsingfors

Döden är inget konstigt

17.09.2019, 09:30
– Före sista morfindosen tog hon adjö och tackade mig, säger Seija Stenfors. Hon är stödperson för allvarligt sjuka människor.

Som stödperson för allvarligt sjuka lärde Seija Stenfors känna en äldre finlandssvensk dam i Helsingfors i fjol. De var ungefär jämnåriga.

– Vi blev vänner. Hon berättade om sitt liv och ville höra om mitt.Vi pratade mycket om litteratur och klassisk musik och väldigt lite om döden, begravningar och tro, säger Seija Stenfors.

Innan de träffades var Seija Stenfors nervös.

– Jag var mycket försiktig. Människan är skör när döden är nära.

I fyra månader hann de umgås. Stenfors är finskspråkig och hennes klient var svenskspråkig, men kunde finska flytande.

– Hon fick handskrivna brev på svenska och när jag skulle försöka tyda dem och läsa dem för henne skrattade vi högt.

Seija Stenfors hälsade på henne flera gånger i veckan. Och de ringde varandra varje dag, något som alla stödpersoner naturligtvis inte har möjlighet till.

– Det sägs under kursen för stödpersoner att man träffas en gång per vecka, men det blev mycket mer för oss. Det tar tid att vara stödperson. Samtidigt kan man ju inte dyka ner i det och tänka att nu ger jag hela mitt liv för det här.

Att umgås med en allvarligt sjuk person behöver inte vara dystert, säger Seija Stenfors.

– Man läser eller sitter tyst. Jag läste Tommi Kinnunens böcker för henne. Och hon tyckte mycket om poesi. Om jag slutade läsa när hon började slumra ryckte hon till och sa: Sluta inte!

Innan Seija Stenfors vän och tillika klient blev sämre förberedde hon sig.

– En fredag kväll före sista morfindosen tog hon adjö av mig och tackade mig.

Men hon förblev pigg ännu i några dagar, och på söndagen när Seija Stenfors var ute på promenad ringde telefonen. Det var hennes klient.

– Kan du komma genast? sa hon.

Efter en halvtimme var Seija Stenfors hemma hos henne.

– Den sista veckan var jag där många timmar varje dag.

Hurdan ska man vara?

Under kursen för stödpersoner, som ordnas av Helsingforsförsamlingarna och stadens hälsovårdstjänster, var deltagarna väldigt olika. Så ska det vara, tycker Stenfors.

– Jag tycker inte om ordet ödmjuk, men åtminstone kan man inte vara full av sig själv i den här uppgiften, utan vara redo att lyssna.

– Själv är jag häftig och kan lätt bli arg. Inget av det kan man vara i det här uppdraget, säger hon och skrattar.

Något som skulle vara sämst eller tyngst med att vara stödperson kan hon inte komma på.

– Det bästa är att få lära känna en människa och få känna att man kan vara till hjälp.

Många i Seija Stenfors närhet har gått bort. Hon var anhörigvårdare till sin man i tolv år när han insjuknade i Alzheimer. Han dog 2006.

– I december dog min bästa vän i cancer, så att vistas nära döden är inget nytt för mig. Jag tror att vi, som filosofen Michel de Montaigne säger, måste ”beröva döden dess främmande karaktär, låt oss umgås med den, bli förtroliga med den”

Bli stödperson – svenskspråkiga behövs!

Du kan bli stödperson för någon som vårdas hemma och för hens anhöriga. Som frivillig lyssnar du, diskuterar och är närvarande i stunden. Din insats behövs huvudsakligen en gång i veckan i den sjukas hem.

För uppgiften får du en utbildning som går i huvudsak går på finska, med en del inslag på svenska. Var och en får naturligtvis tala sitt modersmål.

Anmälning och förfrågningar riktas till Kristiina Hannula: kristiina.hannula@evl.fi, tel. 050 402 2723.

Artikeln är skriven av Ulrika Hansson och har ingått i Kyrkpressen, februari 2019.