Det berättas att Moder Theresa en gång blev ombedd att göra ett framträdande för en samling företagsledare från hela västvärlden. Hennes rykte som en verkligt god människa hade nått in i mötesrum och kontor bland ledare från många länder, och förväntningarna var höga då den lilla figuren i sin blåvita nunnedräkt blev hjälpt upp i talarstolen. Tystnaden bredde ut sig. Så öppnade Moder Theresa munnen och frågade tyst ”Känner ni era medarbetare?”. En del av ledarna nickade uppmärksamt, de hade tabeller och enkäter om sina medarbetare. Moder Theresa tog mikrofonen och frågade, ännu mer sakta: ”Älskar ni dem?”. En besvärad tystnad bredde ut sig medan den korta, lätt böjda nunnan lämnade rummet.

Moder Theresa visste mycket väl vad kärlek är. Hon menade inte heller att företagsledarna skulle uppleva ljuv musik vid mötet med sina anställda och än mindre att kärleken skulle ges yttryck i yviga tal och gester.

Ett långt liv som nunna hade lärt henne mer om kärlek än vad några ord kunde uttrycka.

För den unga flickan som kom, från Albanien till Indien, för att arbeta som missionär kom vardagen emot med en hård duns. Den första tiden fick hon tillbringa med att lära sig språket och klostrets rutiner. Gott om tid för bön, javisst, men också med bestämda tider för allt annat.

Gott om tid för eftertanke. För den som i många år har levt för en dröm, behövs gott om tid för att vänja sig vid drömmens uppfyllelse. För visst värker knäna också mot klostrets stengolv liksom de värkte hemma vid aftonbönen. Golven måste sopas där liksom hemma. Och i klostret väntar en mängd med sysslor.

Trofastheten är det som prövas i vardagen. Förälskelsen, passionen, den brinnande tron behöver ingen trofasthet. Dess plats kommer när dagarna följer varandra som gråa dammråttor, och minnen av drömmen har bleknat bort till en vemodig glansbild.

Där hårdnar trofastheten sakta under tidens bark, som unga träd hårdnar till fast och stadigt virke. Och Gud, som själv är trofast, ser hur tålamodet tänjs och flätas ihop med drömmen, tills trofastheten har blivit stark som döden själv.

Theresa prövades i tålamodets skola, hon misslyckades och prövades igen. Efter en tid flyttade hon till ett annat kloster och började sitt arbete som lärarinna i klosterskolan för flickor, men inte heller detta motsvarade den kallelse Theresa kände. Gång på gång skrev hon till sin biskop och bad att få inleda ett arbete bland de hemlösa i Kolkata, eller Calcutta som det hette på den tiden. I tio år fick hon ett nej till svar, innan hon till slut fick påvens tillstånd att lämna klostret och bosätta sig bland de fattigaste av fattiga i staden. Vid hennes död verkade hennes orden, Missionaries of Charity, på 610 platser i 123 länder.

Moder Theresa visade genom sitt liv att kärlek handlar om respekt. Först när jag vågar erkänna att den person jag möter, det må sedan vara den fattigaste bland fattiga eller en rik och mäktig företagsledare, är en människa med samma rätt till omtanke och värdighet, har jag lärt mig något litet om kärleken. Ingen människa, vad för ondska hen än har gjort, står utanför Guds omsorg. Ingen människa, vad hen än har uträttat för gott, är viktigare än en annan.

Då Moder Theresa fick frågan om varför hon valde att inte endast arbeta utan också fullt ut leva bland de fattigaste var hennes svar: ”Kristi kärlek tvingar oss”.

Denna villkorslösa kärlek, det andliga livets kompass, hjälper mig att finna riktningen för mitt eget liv.