Medan sportlovet rann bort här hemma denna märkliga vinter satt jag i över 30 grader i skuggan och svettades.

Phnom Penh är huvudstad i Kambodja , grannland till Thailand och Vietnam. På medeltiden var det här en stormakt, sen fransk koloni och nu nån sorts demokrati.

Själv har jag alltid associerat Kambodja med dåliga nyheter. 1975-79, då jag var i lågstadiet pågick ett folkmord av sällsynt grymt slag. Ett par miljoner människor dödades med bambukäppar, knivar; tortyr och hunger. De röda khmerernas politik var hänsynslös mot allt oliktänkande. Stadens invånare drevs ut på landsbygden där de inte hade de färdigheter som krävdes för att klara sig. Som en följd av detta blev otaliga barn föräldralösa och Kambodja blev ett av världens fattigaste länder.

Här har jag träffat representanter för organisationer som på olika sätt jobbar för små och utsatta människor. Det kan handla om rent vatten och fungerande latriner eller om undervisning på eget språk för minoriteter.

Det kan handla om människohandel eller övergrepp på barn.

Det kan handla om människovärde för handikappade.

Och det kan handla om att få utöva sin tro på eget språk och med egna uttryck.

Det är i huvudsak de lokala, det egna folket som gör allt detta. Omsorgen om de små gör landet och hela världen till en lite bättre plats att bo på.

För att detta ska kunna hända behövs en del stöd. Det behövs pengar och hjälp med sånt som man inte behärskar själv.

Modern mission är mera att bry sig om än att förkunna, mera att lyfta fram en kultur än att byta bort den. Det är som Jesus som frågar: ”Ge dem något att äta ni själva.” (Matt 14:16)

Johan Westerlund, kyrkoherde i Johannes församling, besökte Kambodja tillsammans med Finska Missionssällskapet i februari 2020.