Johannes församling, där också Gamla kyrkan i Helsingfors ingår, är känd för sin koppling till den internationella liturgiska förnyelse som startade inom den katolska kyrkan i Frankrike vid förra sekel³skiftet. Dess kännetecken har varit att lyfta fram bortglömda delar av gudstjänsten från den tidiga kristna tiden och ge denna rikedom i gudstjänsten tillbaka till församlingen.

Förnyelsen fick sitt stora genombrott inom den katolska kyrkan vid Andra Vatikankonciliet på 60-talet, men har påverkat gudstjänstlivet i de flesta kyrkor världen över också tidigare.

I Sverige blev Gunnar Rosen³dahl känd i vida kretsar som "Fader Gunnar" för sin insats som kyrkoherde i Osby. Och i Finland blev Sigtrygg Serenius, kyrko³herde i Gamla kyrkan inom den dåvarande Norra svenska för³samlingen, förgrundsgestalten.

– Inför flytten till Johannes församling, som haft en stämpel att ha en katoliserande, icke³luthersk tendens, tänkte jag att det kunde bli ett problem. Men när jag sett och känt in, har jag upptäckt att det finns mycket som är värdefullt och vackert i den katolska traditionen. Till exempel ringer vi i en del mässor i klockor vid instiftelseorden, säger Johan Westerlund.

lnstiftelseorden är mässans höjdpunkt och då försöker man aktivera flera sinnen.

–Vi vet ju att ord är väldigt svaga – vi minns till exempel bara sju procent av en predikan. Klockorna är ett sätt att markera. Titta upp! Vi firar den högtid som Jesus instiftat åt oss. När konfirmanderna förstår det, är de glada att få ringa.

Den urgamla lärdomen i kyrkan, säger Johan Westerlund, är att gudstjänsten liknar ett fartygsbygge -det har århundraden av erfarenhet bakom sig och tar tid. För snabba ändringar fungerar inte nödvändigtvis i stormarna på världshaven.

Det finns naturligtvis olika åsikter om en så kallad högkyrklig mässa. En del vill ha det lite friare och enklare. Men en rikare liturgi med procession och klockringning är inte det som fjärmar människor från kyrkan.

– I vår församling har vi snarare missat lite av vanligt gott uppförande, till exempel att hälsa på folk. En sådan enkel sak som att en som inte är prästklädd numera står vi ingången och hjälper folk till rätta och som i slutet av mässan hälsar alla välkomna till kyrkkaffet. Vi kunde också bli synliga utanför kyrkan och visa förbi passerade att det nu är gudstjänst, säger Johan Westerlund.

class=" "

>
Teser i vår tid

Reformationen hör inte bara historien till. Också vår tids kyrka behöver korrektiv, uppmaning till förändring. Johan Westerlunds teser skulle vara:

1. Nattvarden grundar sig på instiftelseorden vi har i Bibeln. De är gemensamma för alla kristna. Vill vi komma någonstans med ekumeniken, måste vi börja med att fira nattvard tillsammans. Sen, utgående från den gemenskapen kan vi ta itu med våra olikheter. Den akademiska ekumeniken leder ingen vart.

2. Sola scriptura räcker inte till. Om vi använder bara ord i gudstjänsten, kommer vi ingen vart. Vi behöver musik, grafik, konst, lyrik, dofter, smaker och gemenskap med mera.

3. Alla människor vi möter har ett människovärde -flyktingar, tiggare ... Det finns inget vi och dom i Guds rike.

Det viktigaste i kristendomen är kärleken och förlåtelsen, anser han. Egentligen är kärleken det viktigaste, men den drar sig tillbaka om man konfronterar den och då är förlåtelsen redskapet för att ge utrymme för kärleken igen.

–I praktiken betyder det att jag vill försöka hitta, bejaka och uppmuntra varje människas gåva. Vi kan följa valspråket "tolka allting till det bästa'; som är från Luthers Lilla katekes. På den vägen växer en gemenskap fram där kärleken och förlåtelsen förmedlas.

class=" "

>
Pojo och Helsingfors

Detsamma gäller oavsett församlingens storlek, kan Johan Westerlund berätta, efter nitton år i den lilla landsförsamlingen i Pojo och lite över två i Johannes församling i storstaden. Det är samma "affärside'; en kristen församling som firar gudstjänst och möter människor, följer samma lagstiftning och har samma stiftsledning. Men arbets³bilden för en kyrkoherde är mycket olika.

– I Pojo var jag diversearbetare och gjorde precis allt. Här har jag gudstjänstansvar, men nästan inga förrättningar, bara en handfull per år. Inte ett enda dagisbesök och bara någon enstaka skola.

Däremot kräver arbets³ledningen mycket. Det går nästan inte en dag utan utvecklings³arbete eller dylikt. Det fanns en kyrklig samfällighet att förhålla sig till i Pojo också, men här är den med 21 församlingar betydligt större.

En del saker är lätta att sköta här – personaladministration, vem gör var och hur till exempel lagändringar ska tillämpas. En del är svårare, till exempel att få ihop alla till en planeringsdag och hålla i den så att den fungerar.

– Det betyder att jag kommit längre ifrån människor. Det kommer kanske en dag när det plågar mig, men efter nitton år i Pojo där jag gjorde allt, är det skönt att veta att någon annan tar hand om vissa saker, säger Johan Westerlund.

– Allt vilar inte på mig själv. Det är fint att inte vara ensam, att ha lite mer resurser och till exempel kunna sitta ner med sex präster när ett problem ska lösas.

Text: Hans Växby

Artikeln är publicerad i Finlands svenska metodistkyrkas tidning Nya Budbäraren 2/2017.

>