Påsken föregås av stilla
veckan då vi stannar upp inför Jesu lidande. De plågor som Jesus fick utstå
återspeglar hela mänsklighetens nöd och lidande.

Kyrkans uppgift är att
sprida hopp och ljus också där mörkret är som tätast. Samtidigt utgörs
kristendomens kärna av att vi genom våra handlingar visar kärlek till våra
medmänniskor i nöd. Helsingforsförsamlingarnas uppgift är att förverkliga detta
uppdrag i staden.

Kyrkan ska vandra
tillsammans med dem som marginaliserats. Kyrkans port öppnas för den som
knackar på, oberoende av om den som knackar är en hemlös finländare, en
papperslös utlänning eller en okänd förbipasserande. Alla är värdefulla och
unika individer skapade av Gud. Mänskligheten är odelbar. Ingen människa är
således illegal och det är aldrig olagligt att hjälpa sin nästa.

Vi utför detta uppdrag
för att världen ska vara en plats där man inte ständigt behöver blir bedömd och
värderad. I stället vill vi hjälpa människan att återta kontrollen över det
egna livet.

Stilla veckan föregicks
här i Helsingfors av eskalerande motsättningar mellan olika grupper. Åsikterna
går isär gällande de asylbeslut som meddelas flyktingar – människor som sökt
sig till oss för att be om hjälp. Såväl asylsökande som fått negativa beslut,
liksom poliser i tjänst har fått utstå spott och spe.

Det hör också till
kyrkans uppgifter att förkunna kärlekens, rättvisans och måttfullhetens
budskap. Det medför att vi ibland också ställer oss kritiska till samhälleliga
beslut och rutiner, och till hårda värderingar som inte tar hänsyn till våra
medmänniskor. Ett starkt ställningstagande för invandrarna är ett exempel på
detta.

Invandrarpolitiken har
skärpts på bekostnad av förståelsen för den mänskliga nöden. Kriterierna har
skärpts och reglerna för familjeåterförening, som främjar verklig integration,
har stramats åt. Människor har sänts tillbaka till länder som vi själva av
säkerhetsskäl inte är beredda att besöka.

Som kyrka agerar vi genom
våra medlemmar, genom deras handlingar lyfter vi fram lidandet och nöden. Sedan
är det den lagliga överheten som ska avgöra om det finns orsak till
förändringar.

Var och en har rätt till
åsikts- och yttrandefrihet. Kyrkans anställda kan, liksom alla andra kristna,
använda sig av denna rätt t ex genom att delta i en demonstration. Det är ändå
inte fråga om tjänsteutövning, inte ens fastän de kyrkligt anställda skulle
vara klädda i ämbetskläder under en demonstration. Det är inte en arbetsuppgift
att delta i en demonstration. Det finns inget behov av anarki, det gagnar ingen
och ska inte heller uppmuntras till. Kyrkans uppgift är inte att motarbeta
polisen.

Världen blir en bättre
och tryggare plats för oss alla om vi jobbar för samförstånd och främjar
dialogen mellan olika parter. Fördomarna minskar inte genom ryktesspridning
eller genom att avsiktligt spetsa till situationer. Det är också viktigt att vi
sätter oss in i relevanta fakta. Vi ska alla hålla oss till sanningen, också då
vi motiverar våra egna åsikter. Hatprat är en synd som inte avtar innan vi
öppet vågar tala om saken och sätta gränser för det. Däremot ska vi inte dra
gränser som förhindrar att människor möts.

Ingen försoning skapas
genom att motsättningarna drivs till sin spets. Fastan utmanar oss att ompröva
de egna uppfattningarna och beteendet. Vad händer om vi gör ett försök att
förstå varandras åsikter, fastän vi från början kanske har en helt annan
uppfattning i frågan? Kan vi just under stilla veckan vidga våra vyer?

När vi möts i en anda av
försoning bygger vi fred. Den första påsken firades inte i onödan – Kristus
frälsade oss från synden, döden och allt ont.

Med önskan om en
försonlig påsktid

BISKOP IRJA ASKOLA OCH KYRKOHERDARNA I HELSINGFORS:

Arto Antturi, Heikki Arikka, Daniel Björk, Sakari Enrold,
Stefan Forsén, Leo Glad, Marja Heltelä, Martti Häkkänen, Kari Kanala, Timo
Pekka Kaskinen, Ulla Kosonen, Teemu Laajasalo, Jussi Mäkelä, Auvo
Naukkarinen, Leo Norja, Jukka Pakarinen, Matti Poutiainen, Markku Rautiainen,
Juha Rintamäki, Hannu Ronimus, Johan Westerlund.