Pojkarna ritar ett glatt ansikte på vår pumpa, som de gett namnet ”Pumpa Läns”. Sen gör vi en varm soppa av innehållet. Det passar riktigt bra med en värmande soppa i det ruggiga höstvädret.

Sen tittar vi på bilder och videoklipp av människor som varit nära och viktiga för oss och som vi nu saknar. Vissa minns de mycket bra. Andra får jag och Rebecka berätta för dem om. Hurudan var deras morfar som de aldrig hann se? På vilket sätt påminner de om honom?

Vi tackar för deras liv, de som inte längre är hos oss. Vi tackar för vad de har betytt för oss. Sen tänder vi ett ljus och ser hur den lilla ljuslågan vinner över mörkret. Oberoende av hur stort mörkret nyss var, så segrar den lilla ljuslågan alltid över mörkret. Så är det också med hoppet.

Vi minns att döden inte är slutet. En dag så kommer vi att ses igen. Tänk vilken fest det ska bli. När jag får krama min morfar, berätta hur stolt jag är över honom. Han som kunde så mycket. När jag får träffa min son Gabriel som skulle ha varit vår förstfödde, men som aldrig hann födas. Undrar vem av sina bröder han liknar mest?

En dag så kommer vi att ses igen. Tänk vilken fest det ska bli.

Alla helgons dag är en dag av sorg och saknad. Men det är också en dag av tacksamhet för de människor som vi haft i våra liv. Framförallt är det en dag av förväntan, ”På återseende, morfar.” viskar jag.

Det finns en plats där döden aldrig mera ska skilja oss från de vi älskar. ”Han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta. Och han som satt på tronen sade: Se, jag gör allting nytt.” – Uppenbarelseboken 21: 4

Daniel Björk, fd kyrkoherde i Petrus församling

‍