12.12. Grattis: Tove | Respons | Suomeksi | In English

Hela Helsingfors

Ett trotsigt Hosianna!

Matteus församling

02.12.2018, 17:06
Idag möter vi Jesus i en beskrivning som jag alltid har tyckt att är både vacker och fascinerande. Jesus kommer, för sista gången, till Jerusalem. Jerusalem var på den här tiden en mycket stor stad. Eller hur man nu räknar. Romarriket hade på den här tiden 100 miljoner invånare. Bara i staden Rom bodde det c. 1,2 miljoner, lika många som i huvudstadsregionen här. I området Palestina fanns det en par miljoner invånare och i Jerusalem bodde det på den här tiden lika många som vi är Helsingforsare nu. I vanliga fall. Men eftersom det drog ihop sig till stor högtid så hade det anlänt oerhörda mängder av mänskor till Jerusalem och man räknar med att det under den här veckan i historien samlade c 3 miljoner. Det säger sig självt att alla som var där inte kunde vara med och ta emot Jesus när han kom till Jerusalem. Men vi kan vara helt övertygade om att det var en oerhört stor folkhop som var där.

Jag har alltid tänkt mig situationen så att Jesus kommer nedför sluttningarna som ligger litet bortom Jerusalem och kommer fram till slätten framför stadsporten. Där fanns nog tiotals tusen mänskor på plats. Men vilka var de?

Jesus har nu verkat i tre år. Det är lika länge som man går i högstadiet, eller gymnasiet. Det är skillnaden mellan att vara 7 eller 10 år. Eller att vara 38 och 41.

Jesus har rört sig bland mänskor. Och på basen av det vi vet har han hjälpt mänskor. Han har berättat om livet. Han har berett nya möjligheter år dem som har tappat modet. De som har varit sjuka har blivit friska, de som har varit ensamma har återfått sitt sammanhang och sin gemenskap. De som har varit utan pengar har fått så de klarar sig. Han har talat om vikten att lyda Gud så att alla har möjlighet att leva. Och mänskor har dragits till honom. De har längtat efter det som han har haft att säga dem.

Det finns de som vill påstå att det Jesus gjorde bara var rykten som någon lät sprida och som dumma mänskor gick på. Säg det åt de mängder av mänskor som nu samlades vid porten till Jerusalem. Det här var något som hände på riktigt. Inte i någons fantasi

Det politiska läget var spänt den här tiden. Romarna styrde med järnhand. Folket i Palestina var delat. De lokala politikerna gjorde sitt yttersta för att bibehålla det mått av frihet de hade. En av dem som betraktades som särskilt farlig när det gäller den politiska balansen var Jesus. De lokala politikerna hörde inte till dem som stod och tog emot Jesus den här dagen. De satt på viktiga möten och funderade ut hur de skulle bli av med honom.

Alla visste att det nu skulle hända någonting. På samma sätt som man kan veta att resultatet i ett viktigt val kommer att publiceras, eller att regeringen kommer att falla.

Hur skulle maktens män ta itu med problemet Jesus? Jesus som man visste att hade gjort så mycket för så många. Månne han ville ta makten? Skulle han göra det nu? Vad skall hända. Men det är något som vi återkommer till sedan när det blir påsk. För nu är alla samlade för att möta Jesus.

Och han kommer. Inte som en mäktig herre buren i en utsmyckad vagn med stor hedersvakt. Nej han kommer som en av folket.

Och vem är det som står där och tar emot honom? Jo , de som hoppas, De som behöver honom. Där står inga mäktiga män som har makt – de rör sig i maktens korridorer.

Låt oss för en stund tänka att alla de här historiska händelserna förflyttas. Att de utspelas här och nu. Jag tror att vi lätt kunde känna igen vem det är som står längs vägkanterna och tar emot Jesus och vem som inte är där.

Jag kan se barnet som står där.- vars pappa inte har jobb och som inte klarar av att köpa allt det som behövs för att passa in bland kompisar. – ”D får inte vara med”. Rädd för att möta alla andra som har det som krävs. Som är rädd, som är mobbad. Något som svårt att medge, ens för sig själv.

Och där är ungdomen som någon kallat för fet. Och som alla andra har börjat reta av den anledningen. Som nu tror att det stämmer. Och gråter sig till sömns nästan varje kväll.

Och där är invandraren som aldrig kan bli det som vårt samhälle begär av honom. Han som ofta får veta att han är född i fel land av fel föräldrar. Han är rädd för att aldrig bli accepterad. Aldrig kunna leva på riktigt.

Och där är åldringen som är rädd för att social- och hälsovårdsreformen skall gå så fel att man varken får vård på sitt eget språk eller för de sjukdomar man kanske har.

Och där är de som inte passar in i normerna. De vars sexualitet syns på ytan och som blir föraktade för den skull.

Där är de arbetslösa. Ensamförsörjarna, alla fattiga. Alla utstötta, alla sårbara. Där är alla vanliga mänskor. Och där är du och jag.

Du och jag, vi får ett uppdrag. På samma sätt som Jesus gav lärjungarna ett uppdrag. Lärjungarnas uppdrag var att hitta åsnan som förde Jesus till Jerusalem. Vårt uppdrag är att se till att Jesus förs dit han behövs. Och för det behöver vi kunna se. Se det som Jesus såg när han kom till Jerusalem.

Så därför:

se honom som är mobbad och gå och ställ dig vid hans sida

se henne som ingen kommer ihåg att bjuda med, och hitta hennes leende

se tiggaren på gatan. Knäböj rentav vid hens sida, och intyga att här är ingen ensam

besök åldringen som är rädd för framtiden

bjud in främlingen som känner sig ovälkommen

se människan!

Vi är alla de som tillsammans bär på rädsla men som ändå hoppas.

Vi är de som kanske har fått höra att svaret på vår längtan inte finns. Att det vi hoppas på är påhittat. Men vi längtar ändå och vi hoppas ändå.

Vi är de som står vid vägkanten och ser. Vi är de som ser honom som har kunnat hjälpa så många. Fastän vi själva inte kan hjälpa alla, men kanske någon.

Låt oss i dag glömma våra tårar. Inte tro att det onda vinner. Inte ge efter för rädslan – utan brista ut i ett trotsigt HOSIANNA

Ett hosianna som säger: Jag hör till dem som hoppas på Jesus. Jag hör till dem som vill göra det som Jesus lärde oss att göra. För livets skull. För att Guds vilja skall bli en del av vår verklighet.

Hosianna!

Predikan i Matteuskyrkan, första advent 2018 / Stefan Forsén