Diskussionen tog avstamp i konkreti och verksamhetsfrågor: Vilket är fröet som bär frukt? Hur ser den ultimata verksamheten för barn och unga ut?

– Unga människor som gift sig civilt och inte döpt sina barn blir ändå glada över platsen i församlingens eftermiddagsklubb. Också sådan verksamhet som inte nödvändigtvis har något direkt anligt innehåll kan vara en fin kontaktyta till människor som kyrkan inte når någon annanstans, förde Olav S. Melin från Johannes församling fram.

Jan-Anders Salenius från Matteus församling lyfte å sin sida fram församlingens plats i skolvardagen.

– Jag ser eleverna med sina Matteuströjor i skolkorridoren samtidigt som församlingen inte längre har någon självklar plats i skolvardagen, så som det var förr när kantorn kunde vara skolans musiklärare. Vi både finns och saknas i skolan, men jag är säker på att eleverna skulle behöva oss där.

Eller gör de? Vad behöver ungdomarna av kyrkan?

– Jag tycker det var otroligt fint när ungdomsdiakonen i Johannes församling skickade ut brev till alla unga vuxna i församlingen och frågade rakt ut vad de önskade sig av kyrkan. Det är viktigt att vi frågar våra medlemmar om vad de verkligen behöver, sa Inger Sjöberg från Esbo.

Max Mannola från Vanda önskade å sin sida mer ungdomligt samarbete över församlingsgränserna.

– Vi tappar unga i ett visst skede efter skriftskolan och hjälpledartiden. Jag tror att unga behöver en viss folkbas, det måste komma tillräckligt med människor till en tillställning för att det ska vara intressant att delta. Här skulle vi behöva samarbete mellan huvudstadsregionens församlingar.

Men vilka samarbetsmodeller finns det mellan församlingarna? Är vi för vana att jobba ensamma – är vi oss själva nog?

– Jag hör inget från de andra församlingarna. Kanske lyssnar jag inte tillräckligt bra men vi i kyrkan är lite som i skolvärlden – vi jobbar i samma sandlåda med samma leksaker men vi talar hemskt sällan med varandra. Jag anser att vi måste och behöver samarbeta mera, och vi behöver nya forum för det, sa Salenius.

Han fick medhåll av Melin som också förde in språkfrågan:

– Vi har bara att vinna på samarbete mellan de svenska församlingarna, men kommer den finska majoriteten att tillgodose de svenska behoven om vi i Helsingfors exempelvis slår ihop till en svensk församling? Vi måste hålla svenska språket levande.

I klartext betyder det att jämt och ständigt påminna om att vi finns till.

– Svenskan glöms ofta bort. Det är inte illa menat men vi måste ta plats och skapa rum för det svenska, sa Sjöberg.

Samtidigt kan inte de svenska församlingarna för all evighet fortsätta att vara 100 procent enspråkigt svenska.

– Förrättningarna i Helsingfors går redan på två språk för det mesta. Över 100 000 helsingforsare har varken finska eller svenska som modersmål, vi måst leva med en levande mångspråkighet, sa Christoffer Perret från Petrus församling, och tillade att församlingen redan med hjälp av frivilliga simultantolkar sina PULS-gudstjänster till engelska varje söndag.

Panelen verkade ändå ense om att samarbete är nyckeln till mycket och att man gärna ser samarbeten också med utomstående aktörer.

– Kyrkan, ungdomsarbetare, tredje sektorn kan göra mycket nytta genom att exempelvis jobba tillsammans för att sysselsätta ungdomar. Samarbete är alltid en resurs, sa Veronica Fellman från Grankulla.

Nya samarbeten, nya målgrupper och strukturer: Kunde församlingarna rentav ta ut svängarna mer? Lägga om rejält – eller är vi för försiktiga?

– Absolut! Vi kan säkert spendera tio år på att fundera över hur många församlingar det behövs istället för att lägga krutet på verksamheten. Vi gillar ju att snacka organisation och problem samtidigt som vi kunde göra så mycket mer. Vanligen skyller vi på varandra fast vi egentligen har ganska stor frihet att göra saker, sa Perret.

Samtidigt är processerna kring beslutsfattandet i kyrkan tröga.

– Jämfört med det kommunala beslutsfattande så är det svårt att ändra på beredningar och beslut i kyrkan, nästan omöjligt, sa Fellman som hoppas se mer grupperingar som kunde jobba tillsammans för gemensamma frågor inom de kyrkliga beslutsorganen i framtiden.

Också Max Mannola ser gärna fler åsiktslistor i höstens val, exempelvis gällande miljöfrågor.

– Vi borde diskutera miljöfrågor med teologiska argument. Det skulle visa att kyrkan kan ta sig an moderna frågor ur sitt perspektiv.

Med miljöfrågorna följer också ett rättviseperspektiv.

– Hur vi investerar kyrkans kapital borde alltid kunna lösas på ett rättvist sätt, sa Melin och lade till: Här finns det många kyrkoherdar som kunde läsa på lite.

Panelen avslutade med att ta ställning till vilket tema eller verksamhet som, utöver gudstjänstlivet, är det viktigaste för kyrkan just nu. Diakoni nämndes flera gånger liksom barn- och ungdomsarbete. Också möjligheten att rucka på principerna gällande församlingstillhörighet utgående från adress nämndes – dvs. borde alla få höra till den församling de själva väljer istället för den som råkar höra ihop med var man bor?

– Och måste alla tycka lika i en församling, frågade sig Christoffer Perret avslutningsvis. Ska vi vara en åsiktsgemenskap? Om vi vill samla över 50 procent av helsingforsarna i samma kyrka så måste vi kanske sikta på enighet i det nödvändiga, men kärlek i allt.

Panelen, som bestod av sittande förtroendevalda från församlingsråd och kyrkofullmäktige i huvudstadsregionen, leddes av Katja Salojärvi – verksamhetsledare för Norr om Stan rf – och Jan-Erik Andelin, journalist vid Kyrkpressen. Arr. Församlingsförbundet, Svenska Bildningsförbundet och Kyrkan i Helsingfors.