Jag har ett jobb som jag älskar. Jag vet att det finns också andra som säger att de har världens bästa jobb, men om de inte har mitt så har de nog egentligen inte det. Jag har på riktigt världens bästa jobb. Jag är modersmålslärare i ett gymnasium här i Helsingfors. Det jobbet har jag haft i snart tio år. Tio år är många dagar och inte en enda av de dagarna har känts meningslös eller bortkastad.

Men vet du vad? Jag har sagt upp mig. Ibland blir det så. Livet är så mycket mer än jobb, och i sommar ska vi flytta till Kvevlax. Du kanske inte vet var Kvevlax finns och då kanske du tänker att jag kanske kan pendla om mitt jobb nu är så världsbäst. Men Kvevlax ligger i Österbotten ungefär 430 km från Helsingfors och till och med för världens bästa jobb blir det en pendlingssträcka som är orimlig. Så jag har sagt upp mig.

Och jag har sökt ett nytt jobb.

Jag har gjort pdf-filer av mina universitetsbetyg. Jag har uppdaterat mitt CV. Jag har gått på arbetsintervjuer. Om du någon gång har sökt jobb som modersmålslärare i Österbotten så vet du att man inte precis väljer och vrakar, man söker det som finns. Och just i år, just den här våren, har det funnits ovanligt många. Inte ovanligt många som i många, men ovanligt många som i lite fler än det brukar. När jag märkte hur jobb efter jobb dök upp kände jag mig rätt trosviss. Det här är SÅ från Gud, tänkte jag. Många år har det funnits noll modersmålslärarjobb att söka i Österbotten. Just i år - när jag ska söka ett - har det funnits flera stycken att söka.

Så; jag har sökt fyra jobb hittills. Jag har fått tre nej hittills och jag antar att mitt fjärde kommer typ i morgon.

Nu kanske mina nej låter som något jag har en ganska lättsam inställning till, men så är det inte. Verkligen inte. I alla tre fall har jag egentligen räknat med ett nej men i alla tre fall har jag ändå tagit det märkligt hårt. Jag älskar ju att vara lärare. Jag tror dessutom att jag är hyfsat bra på att vara lärare. Jag vill verkligen ha ett jobb.

Att säga att jag längtar efter ett jobb är en underdrift. Hela min själ ropar efter ett jobb.

Att längta är inte farligt. Att längta är tvärtom något djupt mänskligt. Alla som andas längtar, sa jag själv lite kaxigt när jag fick några frågor om längtan inför den här mässan. Samtidigt insåg jag att det nog är en sanning med modifikation. Visst, vi längtar väl alla efter något på något plan. Men oj vad längtan kan betyda olika saker. Att säga att jag längtar efter att få ta en dusch är faktiskt en helt annan sak än att säga att jag längtar efter att få ett jobb. För att inte tala om att längta efter en livskamrat eller ett barn. Eller hälsa. Eller någon näras hälsa.

Den här våren har jag insett att jag under flera års tid egentligen bara har längtat på den där ganska angenäma dusch-nivån. Alla stora, viktiga bitar i det pussel som är mitt liv har suttit där de ska. Jag har insett att jag har glömt vad verklig längtan är. Och jag är medveten om att jag fortfarande vet ganska lite.

Ändå har jag fått ställa mig själv en fråga den här våren som har lärt mig något om längtan, mer än jag egentligen ville lära mig. Jag har fått ställa mig själv frågan; tror jag att Gud kommer att ge mig det jag längtar efter, det jag behöver? Också fast jag inte ser några tydliga bevis på det? Jag trodde det så väl när jag märkte att det fanns jobb att söka. Tror jag det också nu när jag inte har fått ett enda av de jobben?

Och du kanske ställer dig samma fråga just nu. Kommer Gud att ge dig det du längtar efter, det du behöver? Du kanske inte längtar efter ett jobb som jag, men du längtar efter något annat. Det finns ett behov i dig som kanske kastar en skugga över varje dag. Kommer Gud att ge dig det du längtar efter?

Den bibelberättelse som utgör dagens predikotext visar att Jesus är en mästare på att ge oss just det vi behöver. Och inte bara det; han ger oss mer än vi behöver.

För det första tycker jag det är så härligt att han ens kommer på idén att han måste fixa mat åt femtusen pers. Han har knappast utlovat det. Och på något sätt tänker jag mig att alla skulle ha förstått om han lät bli. Det skulle ha varit rimligt. Mat för femtusen kräver ju en hel del av en snickarson och några välvilliga lärjungar. Jag tror ju inte heller att han spred affischer där han utlovade att Filippos skulle spela trumma, han själv predika och att det efteråt skulle bli gratis bröd och fisk till alla. Och ändå gör han det. Fixar bröd och fisk. Jesus är en sådan som ser människors behov och bemöter dem.

För det andra tycker jag det är så härligt att Jesus inte bara fixar det allra mest nödvändiga. Han fixar FÖR mycket. Femtusen människor får äta sig helt mätta och sedan blir det ändå över en massa mat. Jesus är en sådan som inte bara ger oss vad vi behöver, nej han ger oss mer än vi behöver.

Jag vet det här i teorin. Jag vet det så väl. Bibeln är full av hoppfulla berättelser om när Jesus kommer in i en hopplös situation och tar hand om den. Bibeln är full av berättelser om människor som längtar och som sedan möter Jesus som möter deras längtan.

Den här våren frågar jag mig; Herre, kommer jag också att få äta mig mätt? Kommer också jag att få det där jobbet som jag verkligen längtar efter?

Sanningen är att jag inte vet. För samtidigt som bibeln är full av hoppfulla berättelser så är verkligheten full av hopplösa berättelser om människor som inte får det de längtar efter och behöver. Barn dör i cancer trots att deras föräldrar la all annan längtan åt sidan och satsade på en enda längtan; att barnet skulle bli friskt. En del människor som verkligen borde få bli föräldrar blir aldrig det trots all deras längtan. Äktenskap som folk kämpar för går sönder. Arbetslöshet, ensamhet, mental och fysisk ohälsa… All längtan efter frihet och svar. Men nej.

Var är du då, Jesus? När vår längtan inte slutar i en hoppfullt vacker berättelse utan i besvikelse och sorg?

När jag längtar och inte får det jag längtar efter så kan jag gå åt två håll; närmare Jesus eller längre bort från honom. Det är på många sätt förståeligt att vi i djup besvikelse drar oss undan Honom som kunde ha hjälpt oss, men att vi drar oss undan hjälper inte oss vidare. När jag är besviken försöker jag istället söka mig närmare Jesus. Och oftast - inte alltid där och då, men allra oftast - så landar jag i någon slags frid när jag väl landar hos honom. Jag har inte nödvändigtvis fler svar än innan, men jag litar på att Han bär mig. Det gör faktiskt hela skillnaden.

Jesus är livets bröd. I mitt liv betyder det att jag ofta söker mig till honom först när jag är riktigt hungrig. När det mesta går som det ska behöver jag inte bröd, jag är ganska mätt och belåten som jag är. Jag längtar i stället efter bakelser och chokladkonfekt och då är det sällan till Jesus jag går.

Just nu är jag mycket hos Jesus. För varje nej som kommer blir mina frågor fler och min besvikelse större. Mitt behov av honom större.

Att leva ett liv i tro är inte att leva ett liv utan längtan, utan obesvarade behov. Men att leva ett liv i tro är i bästa fall att leva ett liv i visshet om att någon som är större än jag bär mig, ser min längtan och tar hand om den. Vi är alla en av de femtusen som behöver bröd och fisk. Vi får alla gå till Jesus med vår längtan och våra behov. Han tar emot oss. Varje gång. För han har längtat efter oss, längre och mer än vi någonsin kan längta efter honom.

Vi ber:

Jesus, tack för att vi får lägga all vår längtan och all vår smärta i dina goda, trygga händer. Tack för att du aldrig avvisar en enda av oss. Tack för att du bär oss alla. Amen.