Det här är mitt första besök i Matteus församling som församlingsmedlem, men jag vill gärna börja berätta om mitt allra första besök här för sex år sedan när jag deltog min systerson Kalles konfirmation. Min dotter Vivi hade konfirmerats några veckor tidigare i Johanneskyrkan och visst var det en imponerande tillställning, bara byggnaden är ju så ståtlig att man känner situationens allvar och att man är en liten människa i ett större sammanhang. Ritualerna var också högtidliga och stämningen pompös.

Men jag blev nog lite förvånad över den ålderdomliga andan och över att ungdomarna stod med ryggen åt församlingen under hela gudstjänsten. Det kändes som att konfirmanderna bara var statister i ett större skådespel för högre makter.

Matteus församlings konfirmation var raka motsatsen.

Det var en ganska avslappnad och kärleksfull stämning från första början. Konfirmanderna log och skrattade, tog kontakt med församlingen och sjöng glada sånger om både Gud och Jesus medan filmer med animationer spelade i bakgrunden. Det var fokus på konfirmanderna och stämningen var hjärtlig och okonstlad.

Och jag kände att kanske det väl ändå är så här unga ska bemötas på 2000-talet om de själva ska få något ut av sin konfirmation och förstå den som något annat än en högtidlig ritual och ett skådespel för församlingen där konfirmanderna bara delas statistroller.

Och nu är jag så glad över att vara medlem i just den här församlingen.

Jag heter Heidi Finnilä, jag är mamma till tre mer eller mindre vuxna barn och en hund och jag jobbar på Yle som nyhetsjournalist och på för Yles nyhetsskola med skolbesök kring mediekunskap. Min första dokumentärfilm Kärlekens åker har premiär i oktober.

Första scenen i min film utspelar sig i Jurva kyrka i sydösterbotten. Huvudpersonen Mikki Paajanen är en konstnär som har bott överallt i världen och talar sju olika språk, alla med spansk intonation för han är född å uppvuxen i Spanien fast han är finlandssvensk.

Nu sprider han kultur och kärlek i sydösterbotten. Filmen börjar med att han promenerar iklädd sin kjol in i kyrkan i Jurva, han går i kjol för att bejaka kvinnlighet och könsminoriteter och han berättar hur han reagerade när han första gången såg de högtidliga väggtexterna i gotisk skrift som pryder takbalkarna i Jurva kyrka. Där står bland annat:

HERRAN PELKO ON VIISAUDEN ALKU

alltså fruktan för Gud är grunden till visdom.

Mikki Paajanen blev omedelbart väldigt inspirerad av den här texten, mest för att k: et i gotisk skrift såg ut som ett t. Och då står där inte längre Herran pelko utan Herran pelto. Och eftersom Gud enligt Mikki är lika med kärlek, blev innebörden kärlekens åker.

Sedan blev Mikki Paajanen så inspirerad av Kärlekens fruktbara åker att han engagerade hela byn i bygget av ett fantastiskt dopträd som kryllar av färger och symbolik. Bredvid dopträdet finns barnens hörna med papper och färgkritor där de små liven blir så inspirerade av dopträdet att de gör egna konstverk under gudstjänsterna. Ibland gömmer de små meddelanden till Mikki inne i dopträdet.

Den fördomsfrihet och positivet som Mikki sprider omkring sig är beundransvärd liksom också den fördomsfrihet som församlingen i Jurva visade när de beställde det här verket som sprakar av tusen färger å fornnordiska gudar och annan ogudaktig symbolik i den annars så vita kyrkan.

För mig innebär kristendomen som bäst just en fördomsfrihet och öppenhet för omgivningen där man visar kärlek för sina medmänniskor och öppnar sina dörrar för alla slags människor i olika åldrar och med olika kulturbakgrund.

Jag har blivit ombedd att tala för er här idag om Vår nästa och jag ser det som en givande utmaning. Jag upprepar nu några rader som vi just hörde ur Lukasevangeliet:

“Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.”

Älska din nästa som dig själv, tycker jag att är ett av de finaste buden i kristendomen. Meningen är enkel och innebörden lätt att förstå, men inte alltid så lätt att förverkliga. Vem är vår nästa och hur mycket ska vi älska? Är djuren också vår nästa och naturen?

Mitt svar är självklart ja.

Är också de personer som gjort mig illa min nästa? Där blir det lite svårare. Men hur kan man älska sin nästa om man inte ens klarar av att älska sig själv? När man som jag bränt ut sig ett antal gånger och blivit så utmattad att man inte kommer upp ur sängen, blir man uppmanad att börja med att älska sig själv.

Lite så där som i flygplanet där man uppmanas att vid olycka först sätta gasmasken på sig själv och först sedan på sina barn.

Man ställer sig framför spegeln och ska säga högt åt sig själv: Jag älskar dig! Och när man äntligen är kapabel att göra det och menar vad man säger, det är nog först efter det som man är man kapabel att älska sin nästa med allt vad det innebär.

Jag tror faktiskt att jag själv är betydligt bättre på att älska mig själv nu än för tio år sedan. Och fortfarande har jag utmaningar kvar på den fronten.

Jag har tre barn och en hund, de är högst på min kärlekslista, det är dem jag älskar högst av alla. Jag har en skön pappa i himlen, en härlig mamma, två underbara systrar och finaste vänner. Jag har också en kärleksfull partner som jag älskar, men han är inte pappan till mina barn och barnens pappa har jag väldigt svårt att älska längre.

Det borde jag snart klara av efter att snart sex år gått sedan vår slitande skilsmässa. Jag skulle säkert må bra av att älska honom igen för det är tack vare honom jag har mina barn, de som är det viktigaste och finaste jag har i livet. Men där får jag alltså jobba lite ännu.

Men kärleken till nästan borde gå betydligt längre än till min självklara kärlekskrets, den närmaste familje- och vänkretsen. Borde kärleken omfatta också grannar, kolleger, chefer, random mänskor som jag möter i trafiken, tjänstemän, politiker och beslutsfattare?

Borde jag visa kärlek till Donald Trump? Och Vladimir Putin och Basar al Assad?

Inte helt lätt. Så jag går tillbaka till en mindre krets för att på något sätt visa att ju kärleksfullare man är mot andra, desto mer kärlek får man tillbaka.

När jag började jobba på Yle för snart 30 år sedan var stämningen på redaktionerna ganska hård och tävlingsorienterad. Man fick sällan positiv feedback och den enda gången man fick feedback var för att man hade gjort bort sig.

Nu har det skett en förändring, dels beror det på nya vänligare generationer och medvetna satsningar på ett bättre arbetsklimat, dels på mig själv. Om jag är vänlig, blir jag vänligt bemött, om jag kommer ihåg att berömma andra för vad de har gjort, märker jag att det kommer tillbaka när jag själv gjort något som är värt beröm. Det är egentligen hur enkelt som helst.

Utöver min egen lilla krets har jag engagerat mig också för flyktingar, för klimatfrågor och för mänskliga rättigheter. Människor i nöd och ett klimat i nöd behöver mycket kärlek.

Och jag tycker att det är fantastiskt hur fint kyrkan har visat kärlek till sin nästa just vad flyktingar beträffar.

Det verkar som att vad hjälpen till flyktingarna beträffar, så finns det en bred enighet om att det är rätt.

På Drumsö inkvarterades flyktingar i församlingens utrymmen och öborna tog emot dem med öppna armar, Hagalunds församling sysselsatte sykunniga flyktingar med en syatelje, inför påsken gick de flesta församlingar ut med ett påskupprop för flyktingars väl, i Lovisa engagerade sig kyrkan synligt för de irakiska flyktingflickorna som hotades av utvisning, och kyrkoherden Kalle af Hällström svarade i ett av mina tv-inslag entydigt på frågan om vad Jesus skulle ha gjort idag:

“Han skulle ha gjort som han gjorde många gånger: gått till dem som är utsatta, utstötta, annorlunda. Tagit dem till sig och visat dem Guds kärlek och nåd. Och jag tror att vi får göra samma sak, utan stora åthävor.”

Det finns hur många exempel som helst på vad kyrkan gjort för flyktingarna. Men de här exemplen som jag nu räknade upp hör till dem som jag själv har råkat bevaka som journalist.

Kyrkan är som bäst en inkluderande plats där alla kan känna sig trygga och välkomna.

Och med allt detta sagt blir det nästan absurt att kyrkan fortfarande har så svårt att som enad front välkomna könsminoriteter. Jag fattar inte varför kärlek till vår nästa inte inbegriper könsminoriteter.

För om vi tror att gud har skapat oss alla så har hen också skapat minoriteterna och de är ganska många. Och jag känner personligen många personer som skrivit ut sig ur kyrkan enbart på grund av evighetsdiskussionen om könsminoriteternas rättigheter i kyrkan. Den här oenigheten skadar kyrkan och är dessutom helt obegriplig. För också vad könsminoriteter gäller skulle Jesus garanterat ha tagit dem till sig och visat dem nåd. Svårare än så borde det inte vara för en kristen person att förstå det hela.

Vid årsskiftet flyttade jag hit österut från “de Lyckligas ö” Drumsö i väst. En krass orsak var att bostadspriserna skenat i höjden och jag hade helt enkelt inte längre råd att bo kvar som frånskild. En annan orsak var att jag kände att stämningen där bland de så kallat lyckliga och privilegierade började ställvis kännas lite unken och ignorant i sin självgodhet.

På de lyckligas ö hojtar man i den gemensamma facebookgruppen mot alla obehagliga element som kommer utifrån. Och det finns folk som på fullt allvar anser att allt ont kommer utifrån, närmare bestämt från metron. Uttrycket “metrontuoma” inbegriper inte bara misstänkta personer utan också allehanda problem som dyker upp, eftersom det onda finns ju därute, inte här inne, inte bland de utvalda.

Och i huset där jag bodde dök det upp skyltar som förbjöd hundar att promenera på gräsmattan, det kom övervakningskameror till parkeringsplatsen och aggressiva grannar började vakta husbolagets basketplan med en sådan frenesi att de gick över alla gränser för rim och reson. Min son blev tvungen att om och om igen bevisa att han bodde i huset och hade rätt att spela på planen, men ibland tyckte grannarna att hans vänner inte hade rätt att spela där med honom eftersom de inte bodde i huset.

De kanske var “metrontuomia”.

Där i mitt husbolag bredvid den nya metrostationen på Drumsö använde många mänskor sin tid till att jaga upp sig över farliga främmande element. De var ängsliga inför sin nästa och det verkade inte finnas ett stort intresse för att visa kärlek till någon som kom någon annanstansifrån.

Och det är ju klart att kärleken till vår nästa sätts på prov dagligen, inte minst då vår nästa råkar vara ett fyllo som har ramlat och som inte doftar så gott. Förr tittade också jag bort, höll andan och gick fort förbi, men nuförtiden stannar jag och försöker hjälpa den som inte hålls på sina egna ben och dem som är lite omkullfallna i livet. Och jag hjälper, inte bara för de hjälpbehövandes skull, utan också för min egen skull. Jag har lättare att stå ut med mig själv om jag inte bara blundar och går förbi. Ibland blundar jag ändå och går förbi, för jag bara inte orkar med all världens nöd.

För mig är kristendomen en kärleksfull, progressiv och tolerant religion – inte en konservativ, inåtvänd och inskränkt religion.

Därför har jag svårt att förstå hur kvinnoprästmotståndare, militanta abortmotståndare, könsminoritetsmotståndare och klimatförnekare motiverar sin kristendom och kärleken till sin nästa. Det är paradoxalt att motivera fördomar och fientlighet med en kristen övertygelse. För det är inte könsminoriteter och folk från andra kulturer som hotar vår värld idag. Det är de konservativa och xenofoba krafterna som hotar oss och de som fortsätter att förstöra klimatet och naturen.

Jag är säker på att om Jesus fanns på jorden i dag skulle han strejka tillsammans med Greta och skoleleverna.

Som jag ser det innebär kärlek till sin nästa, en medvetenhet som ska finnas där i varje situation oberoende av vem som kommer emot. Också när det är någon som någon gång har gjort mig illa.

För att vara långsint, ingår inte heller riktigt kristendomens filosofi. Vi tror ju på förlåtelse.

Jag får själv kämpa ganska mycket med det här ännu och jag har förhoppningsvis ett långt liv framför mig att göra det. Jag ska också försöka visa medmänsklighet, respekt och förståelse för homofobernas rädsla. Men jag behöver inte tolerera deras intolerans och deras kränkningar av mänskliga rättigheter. För sådant beteende är oacceptabelt.

Också när man är rädd, ska man försöka bete sig som folk.

Och jag kan bara önska att det kommer en dag då man slutar använda kristendomen som slagträ för konservativa syften. Och att det kommer en tid då vi alla oberoende av trossamfund eller avsaknad av en sådan kunde omfamna den sanna innebörden av vad kärleken till vår nästa innebär.

‍