Ganska många av oss ser inte fram mot julen med en särskilt stor glädje. Till det finns lika många skäl som det finns personer. Det handlar kanske om förlust av nära och kära, om fattigdom, depression eller våld i olika former. Signande änglasång kan vara långt fjärran från vår värld idag.

I veckorna i advent står mörkret som allra tätast över vårt land. Jag tänder ljus och försöker pressa fram julstämning trots att det känns omöjligt ibland. Kanske borde vi någon gång samlas för att sjunga, inte de vackraste utan de vemodigaste julsångerna. Om inte annat så för att bli påminda om att sorgen inte är långt borta utan en realitet också hos oss.

Vi läser så gärna julsagor, och sjunger om barnet som vilar i krubban. Ett barn som sover sött, som inte gråter? Finns det sådana barn? I verkligheten grät barnet säkert, den första natten liksom många andra. I ett dragigt stall, med en ung och osäker mamma i ett ockuperat land. Nyheterna om striderna i Israel och på Gazaremsan ger oss mycket mera uppgifter om lidande än vad våra hjärnor klarar av att hantera. Natten över Betlehem lyses upp av robotar och explosioner. Det är svårt, intill det omöjligas gräns, att glädjas över jorden idag. Och ja, Jesusbarnet grät säkert.

Jag tänker ibland på Jesus som om han liksom gjorde ett tidshopp, från småbarn till medelålders predikant. Men Jesus levde största delen av sitt liv utanför Bibelns berättelser. År av hårt arbete, fattigdom, förtryck – och av glädje också, för sådant är ett mänskligt liv. Jesus visste hur det var att leva i en natt så lång som om gryningen aldrig skulle komma. Han grät både sin första dag och den sista.

Och jag då, som känner mig så maktlös, vad kan jag göra? Ingenting annat än söka mig nära krubban. Så nära att jag kan plocka upp det gråtande barnet och sjunga, gunga och trösta. Jag kan inte fixa alla världens problem. Jag kan inte skapa en glad jul eller göra natten mindre mörk. Jag kan bara nynna visor om hopp, om det slags fred som går utöver det vi kan förstå, ord om en kärlek som aldrig brister.