Jag läser just nu texter av en kvinna som levde för nästan 800 år sedan, Mechthild (eller som hon skulle kallas nu, Matilda) från Magdeburg. I hennes textrader bubblar en sinnenas glädje över alla sinnen, och hur hon möter Gud genom den:

Herre, du är solljuset i allas ögon, Du är njutningen i allas öron. Du är rösten i alla ord. Du är kraften i all fromhet, Du är läran i all vishet, du är livet i alla liv, du är ordningen i allt som finns.

Och Mechthild skriver ned hur Herren svarar henne:

Du är ljuset för mina ögon, du är musiken i mina öron, du är en röst för mina ord, du är en mening i min fromhet, du är ett liv i mitt levande, du är ett lov i mitt väsen!

I hennes texter fortsätter en sinnenas dans, där Gud eller Kärleken som hon kallar honom blir påtagligt närvarande, ett hjärta som slår mot ett hennes, en röst som möter hennes i kärlekssång efter kärlekssång.

När jag läser hennes texter ekar glädjen fram genom seklerna. Glädjen att ha en kropp med alla sinnen. Att kunna njuta av en annans röst, att kunna ta emot den andres längtan.

Att ha en kropp är att ha fem sinnen att möta verkligheten med. Att ha en kropp betyder också att vara begränsad. Mitt jag har en gräns som jag inte kan gå över. När Gud blev till kropp genom Maria fick också han leva med begränsningen. En kropp har sin gräns, den kan känna stor njutning men också intensiv smärta.

Så tror jag att det också är först när min begränsning möter en annans begränsning som ett riktigt möte kan ske. För att jag skall förstå vem jag är behöver jag den andre, Han som är Vännen och kärleken, att spegla mig i.

Idag vill jag bära med mig den glädjen ut i min dag att jag har fått en kropp att njuta av och använda. Jag kan höra rösten av de människor som finns i min närhet, när jag står i metron känner jag kroppens värme från den som står intill mig. Jag är skapad som en helhet, med både kropp och själ, och älskad av min Skapare just för det.