Vad är frihet? Frågan överskuggade allt annat för en ung flicka i ett rikemanspalats i Assisi för 800 år sedan. Svaret kom till henne efter många nätter på knä vid sängkanten: ”Frihet är att inte äga någonting!” Den som ingenting äger, är inte bunden av någonting, utan fri att följa Guds vilja.

Men hur kan hen bli fri att följa Guds vilja, hen som är bunden av andras kärlek och förväntningar?

Den unga Klara kände sig instängd i det liv hon levde, med en framtid som hustru och mor färdigt utstakad av släkten. I detta kändes de berättelser om Franciskus, som spreds som en löpeld runt stan, som en fläkt av frisk luft! Tänk att det fanns någon som hade vågat bryta sig en egen väg. Någon som hade haft mod nog att vända alla förväntningar ryggen och välja Gud framom människor. Det hände att Franciskus eller någon av hans vänner kom till bakdörren för att tigga efter en bit bröd, och Klara såg till att vara där när de kom. Deras luggslitna mantel eller blåfrusna ben skrämde henne inte: visst var det värt att frysa eller vara hungrig bara man fick känna att man var fri!

Så formade Klara en plan. På palmsöndagskvällen, då alla hade gått till sängs, öppnade hon försiktigt en bakdörr och smög sig ut. I skuggorna utanför palatset väntade hennes väninna, Bona, som hade lovat att följa med henne, och tillsammans smög sig flickorna ut genom stadsporten och begav sig ned mot dalen.

Vägen mellan olivträdens skuggor var lång och hård, särskilt för två unga flickor som var vana att åka vagn och färdas i tryggt sällskap av tjänare. Nu kändes varje prasslande i skuggorna skrämmande, men Klara och Bona gav inte upp. De hade tidigare smugit sig till möten med Franciskus och blivit helt säkra på att den väg han valt också skulle bli deras.

Så småningom kunde de se ljuset från lyktan som Franciskus hade ställt i fönstret, och snart var de framme. Inne i den lilla kyrkan hade Franciskus och hans vänner oroligt väntat på dem.

Då liksom nu var ett liv i samhällets utkanter fyllt av faror, inte minst för unga kvinnor.

Franciskus beslöt att bygga en tillflykt för de två väninnorna i San Damiano, i den lilla kyrka där han själv först fick uppenbarelsen att bygga upp Guds hus. Kring kyrkan och dess trädgård byggdes en mur, och till kyrkan fogades ett hus med sovsal i övre våningen och matsal i den nedre.

Huset blev en tillflykt för flickan som ingenting annat ville än att ha all tid i världen för Gud. Efter att Klara flyttat in steg hon aldrig mera utanför dess portar. Kvinnan som älskade friheten över allt fann den innanför murar.

I fyrtiotvå år bodde Klara vid den lilla kyrkan San Damiano, strax utanför staden Assisis murar. Man kan undra, om Klara någon gång tänkte på hur mycket livet i klostret liknade livet i vilket stort hushåll som helst. Visst fanns det rum i vardagen för bön och meditation, men ändå togs en stor del av Klaras tid upp av praktiska omsorger.

För Klara var ändå skillnaden oändlig. I sin fars hus hade hon upplevt den yttre frihet som pengar ger, men känt sig bunden av de bekymmer som ägodelar för med sig. I klostret var hon visserligen begränsad till att vistas inom murarna, men hon kände fattigdomen som en stor befrielse. Varje dag fick hon ta emot den mat som Franciskusbröderna tiggde ihop och fördelade i klostret. Det var omöjligt att planera eller förbereda, men just där låg friheten. Varje dag fick hon och hennes klostersystrar bara lita på att Gud i sin nåd skulle se till att de fick vad de behövde.

Klara dog som en gammal kvinna med sin tids mått, sextio år efter sin födelse, i ett av palatsen innanför stadsmurarna. Den unga kvinnan som ville lämna allt för ett liv i bön hade blivit en vördad abbedissa, grundare av en klosterorden och rådgivare åt både påvar och kardinaler.

Under seklernas gång har hon lånat sitt namn åt sjukhus och skolor, åt kyrkor och universitet, men det är inte orsaken till varför hon ännu känns som en i högsta grad levande person för den som möter henne i berättelserna om Franciskus. Det som glimtar fram genom helgonberättelsernas förgyllning är bilden av en kvinna med modet att dra de allra yttersta konsekvenserna av vad tron på Kristus betydde. I Klaras tankevärld fanns det inte rum för några halvmesyrer. Hon ville ingenting äga, inte ens en bit bröd, utan ville vara fullkomligt beroende av Guds nåd i allt. Som barnet i krubban, som får ta emot allt av Maria och är helt beroende av henne.

Liksom Klara på sin tid söker jag efter det som kan ge tillvaron mening och djup. Klara fann Franciskus, och genom honom Kristus. Hon hade mod att hålla fast vid den sanning hon hade funnit, också då det innebar att hela tillvaron ställdes på ända. Klaras lösningar är kanske inte alltid de lösningar som jag skulle finna självklara. Ändå är hon min förebild och medvandrare i livet både när det gäller längtan efter frihet och trohet i vardagen, och framför allt, i kärleken till Kristus.