Det berättas om en man som hette Johannes, och som levde på 300-talet av vår tideräkning. Det berättas att han var en mycket vis man. Ja, han var till och med så vis, att andra människor kom resande långväga ifrån för att lyssna till hans kloka ord.

Så gick det som det brukar gå, och en av hans grannar blev avundsjuk och anklagade honom för att vara ett kärl, fullt av gift, alltså en genomfalsk människa.

Och då svarade Johannes, som var inte bara klok utan dessutom ödmjuk, att “Visst är det så, min vän, och det säger du fast du bara har sett utsidan. Om du fick se insidan, vad skulle du då säga?”.

Klok var han sannerligen, Johannes. För nog är det ju så, om jag nu skall vara ärlig, att jag vet i botten av min svarta själ precis hur ofta jag sviker mina goda föresatser och väljer de lätta utvägarna. Ibland behövs det att jag inte bara i all hast tittar på mina tillkortakommanden, utan att jag går till grunden med dem, innan jag vågar erkänna dem för mig själv. Men har jag kommit så långt, så är steget inte så långt till att erkänna dem också inför dem som så gärna vill påminna mig om mina misstag.

Vad vinner du på det då, frågar du kanske nu? Ja, vinner något rent ekonomiskt gör jag kanske inte. Mina allra mest nattsvarta synder blir inte mindre nattsvarta för att jag vet om dem. Och grannen slutar kanske inte heller att påminna mig om mina misstag. Men den som ser klart i sitt eget hjärta, med mörker och allt, är fri. “Sanningen skall göra er fria” sa en gång den som var Johannes läromästare. Falsk är i stället den som låtsas vara en annan än den i själva verket är.

Frihet att leva och utvecklas, trots mörkret, talade Johannes om ute i öknen. Och människorna trängdes för att få höra honom.