01.06. Grattis: Rabbe | Respons

Hela Helsingfors

  • Valkoinen valikkosymboli, kolme vaakaviivaa päällekkäin

Varje skoldag är en bra dag

25.02.2020, 13:29
I december 2019 besökte en grupp anställda och förtroendevalda från Helsingfors församlingar Uganda och flyktingbosättningen Bidibidi. Tillsammans understöder församlingarna våra missions- och biståndsorganisationer med nästan tre miljoner euro per år – i klartext betyder det att en del av din kyrkoskatt går till arbetet på bland annat Bidibidi. Tack för att du är med!
En grupp sitter i ett klassrum.

Ljusväxlingen från natt till dag går snabbt nära ekvatorn, och genast fylls flyktingbosättningen med liv. Morgontimmarna är de bästa innan solen bli för stark, nu är det dags att gå till skolan.

En vanlig skoldag på flyktingbosättningen Bidibidi i norra Uganda börjar mellan sju och halvåtta på morgonen. Då sopar eleverna klassrummet och städar skolgården. Klockan åtta är det namnupprop under träden på gården, i en del skolor hissas också flaggan och man sjunger nationalsången tillsammans. Sedan inleds dagens första lektioner. Det kan vara allt mellan 45–200 elever i ett normalstort klassrum, många i våra ögon små skolor har långt över tusen elever.

– Lärarna har få möjligheter att se eller hjälpa den enskilda eleven, man föreläser så gott det går och låter klassen upprepa efter läraren, berättar Helena Sandberg som arbetar som utbildningsspecialist för Kyrkans utlandshjälp i Östra Afrika.

Utbildningsspecialist för Kyrkans utlandshjälp i Östra Afrika

I praktiken betyder det att hon bland annat utbildar lärarfortbildare, utvecklar material och kommenterar olika rapporter och projektplaner för Bidibidis skolor i Uganda, men också för andra projekt i Kenya, Sydsudan, Somalia med flera.

– Men allt jag gör sker i samarbete med kollegor, lokala myndigheter och andra organisationer. Jag arbetar egentligen aldrig ensam, säger Sandberg som i tiderna också var den första finlandssvenska volontären för Lärare utan gränser.

Lärare på flykt

Bidibidi är ursprungligen en liten by i norra Uganda som år 2016 förvandlades till världens näst största flyktingbosättning sedan nära 300 000 sydsudaneser flytt undan oroligheterna på andra sidan gränsen. Istället för ett flyktingläger har myndigheterna i samarbete med UNHCR och biståndsorganisationer strävat efter att skapa en friare form av bosättning. Varje flykting får en liten bit land att bosätta sig på och bruka. Det är tillåtet att röra sig fritt och idka affärsverksamhet. Resultatet är ett vidsträckt men naturskönt område med inte alltför tät bosättning.

De första skolorna som hjälporganisationerna byggde i Bidibidi är stora vita tält med strukturer av trä eller metall. Griffeltavla och kritor är det enda pedagogiska hjälpmedlet i klassen, bänkar eller bord förekommer ibland men det förekommer också att eleverna sitter direkt på golvet eller på provisoriska bänkar av exempelvis en enda lång pinne eller planka.

Efter hand, då det finns finansiering, byggs mer permanenta lösningar. I de allra nyaste skolhusen finns till och med en riktig kemisal med långbord och plats för gasbrännare.

– Men väggar är inte allt. I år visade en av våra tältskolor det bästa resultatet, trots att det redan finns många riktiga skolhus på området, säger Severino Taban Ayo som jobbar för Kyrkans Utlandshjälp med att stöda och fortbilda lärarkåren på bosättningen.

Jobbar för Kyrkans Utlandshjälp med att stöda och fortbilda lärarkåren i Uganda.

Ayo, som själv är matematiklärare till utbildningen, flydde från kriget i Sydsudan till Uganda på 1980-talet. Han fortsatte sin egen skolgång på flykt och fick med tiden möjlighet att studera också på högskolenivå. När han år 2005 återvände hem till Sydsudan kunde han börja bygga ett nytt liv, som en utbildad man.

– Om vi någonsin ska kunna bygga upp vårt land igen så behöver vi en utbildad befolkning, säger Ayo. Han är övertygad om att landets problem skulle gå att lösa vid förhandlingsbordet ifall man satsade mer på utbildning av befolkningen.

Efter knappa tio år i hemlandet befann sig Severino Taban Ayo åter på flykt. Hans granne sköts till döds och han själv blev av med både hus och egendom.

– Jag är en optimistisk person till naturen och även om jag lämnat allting så måste jag försöka förlåta och glömma. Det är det enda sättet att ge plats för nya idéer, för ett nytt liv. Men om det blir fred i Sydsudan i dag så åker jag hem i morgon. Hemma är alltid hemma och de allra flesta flyktingar längtar ständigt tillbaka.

Mjuka komponenter

Skola och undervisning har nyligen börjat räknas till de stödåtgärder som betraktas som livräddande i krissituationer. Näst efter de primära basbehoven som mat, hälsovård och tak över huvudet följer skolgång. Ju längre ett barn är borta från skolan, desto högre är sannolikheten att hen aldrig återvänder till skolbänken. Samtidigt betraktas integration och skolgång som de enda långsiktiga metoderna för hållbar konfliktlösning. Utan utbildning är det svårt att skapa fred och stabilitet.

– En trång skola i ett tält är ändå mångfalt bättre än ingen skola alls. Klassrum, lärare, lektioner och föräldramöten är samtidigt trygga platser, vuxna förebilder, rutiner och sammanhållning, en stabil punkt i den i övrigt ofta kaotiska tillvaro som flyktingar lever i, säger Helena Sandberg.

Den undervisning eleverna får når också hemmen, man kan skicka ut andra viktiga meddelanden till samhället genom skolan, sköta hälsovårdsfrågor med mera. Ändå är undervisning och skolbyggen ingen prioriterad mottagare av donationer bland de organisationer som arbetar vid krishärdar runtom i världen. Endast 2,1 procent av det humanitära stödet går i dag till skol- och undervisningsrelaterade projekt.

– Genom skolan och lärarna kan man också förändra ett helt system och tankesätt, säger Helena Sandberg som också jobbar mycket med det hon kallar för ”mjuka komponenter” i undervisningen.

Det handlar om attitydarbete, om respekten för barn och alla människors lika värde och rättigheter.

– Staten granskar skolorna, man rankar dem och utför kontroller. Ifall de förändrar sitt tillvägagångssätt och sitt bemötande av rektorer och lärare åt ett mer uppmuntrande och understödjande håll, förändras också lärarnas attityder gentemot varandra och barnen. Lärarna känner sig mindre pressade och vågar i sin tur vända sig till barnen med en mer uppmuntrande och understödjande attityd istället för kontroll och bestraffningar, förklarar Sandberg.

Det är frågan om långa bågar av långsamt påverkansarbete som med tiden formar ett humanare, mer individcentrerat och aktiverande skolsystem.

– Liknande bågar ser man gällande flickornas situation i skolorna. Om flickorna gifts bort tidigt får vi inga utbildade kvinnor och i förlängningen inga kvinnliga lärare. Med endast manliga lärare litar inte alla föräldrar på att skolan är trygg för deras döttrar med den påföljden att ännu färre flickor får delta i undervisningen, säger Sandberg.

I de lägsta klasserna är det lika mycket flickor och pojkar men många flickor faller bort under tonåren, ofta på grund av att skolornas toaletter inte är tillräckligt privata eller för att det råder brist på sanitetsprodukter. Skolvägarna är inte alltid trygga.

– Men även om du varit borta några år och kanske fått barn så försöker vi fiska upp flickorna för att de ska kunna slutföra sin skolgång. Det finns olika former av accelererad undervisning där man kan läsa ikapp flera år med en särskild läroplan. Ibland finns det till och med barnpassning, säger Sandberg.

Asumuksia BidiBidin pakolaisasutusalueella Ugandassa.

Inte bara mina pengar

Kyrkans Utlandshjälp har i dagsläget fler anställda i Uganda än hemma på huvudkontoret i Helsingfors. De flesta anställda är lokalbefolkning, födda i Uganda eller själva flyktingar som Severino Taban Ayo.

– Det betyder att de allra flesta kontakterna och kunskapen förblir i Uganda även om Utlandshjälpen skulle dra bort sitt stöd ur landet, säger Helena Sandberg som själv varit stationerad i huvudstaden Kampala en längre tid.

Att det finländska hjälparbetet är professionellt och effektivt bevisas bland annat genom att Kyrkans Utlandshjälp nyligen fått ansvaret för implementeringen av all undervisning på hela flyktingbosättningen Bidibidi.

– Ni har ju den bästa undervisningen i världen, har vi hört, säger Ayo.

Själv tror han starkt på vikten av det goda exemplet, på en inspirerande förebild.

– Jag är lycklig som har fått en utbildning, men de pengar som man satsat på mig är inte bara mina. Som utbildad har jag nu i min tur möjlighet att hjälpa andra. Med de gåvor jag fått kan jag skapa hopp, ge liv och framtid åt den som i dag enbart känner hopplöshet. Utbildning är det enda sättet att skapa förändring.

Vasemmalla vaatimaton telttakoulu ja oikealla paremmin rakennettu ja varusteltu koulu BidiBidin pakolaisasutusalueella Ugandassa

Kommentar

Våga låta bli?

Tänk om jag aldrig fått gå i skolan. Tänk om jag aldrig lärt mig läsa. Hurdan skulle jag då vara i dag?

Jag har alltid älskat skolan, varit en riktig plugghäst, en störande besserwisser och sannolikt lillgammal från dag ett. Därför öppnade sig avgrunden så tvärt när jag måste testa tanken på ett liv utan skola. Vem skulle jag vara om jag aldrig fått ha mina lärare, mina hyllmetrar av biblioteksböcker, mina klasskamrater, lägerskolor, julfester och vårkonserter?

Inkluderande och likvärdig utbildning av god kvalitet och livslångt lärande för alla är ett av FN:s globala mål för hållbar utveckling. Det här är särskilt utmanande gällande flyktingar där bara lite över hälften i dagens läge får grundskolutbildning. Och klart att det är knepigt, en skola fylld med ofta traumatiserade barn med olika bakgrunder och föräldrar som tvingats lämna sina hem och liv bakom sig är ingen lätt helhet att organisera. Ändå finns där så mycket potential, hopp för den enskilde, möjlighet att bygga både framtid och fred. Hur kan vi låta bli att ta den chansen till förändring?

I december besökte en grupp anställda och förtroendevalda från Helsingfors församlingar Uganda och flyktingbosättningen Bidibidi. Tillsammans understöder församlingarna våra missions- och biståndsorganisationer med nästan tre miljoner euro per år – i klartext betyder det att en del av din kyrkoskatt går till arbetet på bland annat Bidibidi. Tack för att du är med! Tack Gud för varje dag som får vara en trygg skoldag i någons liv!

Nina Österholm