Mina föräldrar valde att tala svenska med mig – bara svenska. Gissa hur mycket enklare jag hade haft i livet om de gett mig två språk där hemma från början! Jag har slitit som ett djur med finskan. Varför valde ni så?

De valde namnen Catharina Maria åt mig, men kallade mig Nina … Jag registrerade själv Nina som riktigt namn som 24-åring. Man kan ju verkligen fråga sig varför man väljer namn som man sedan inte använder.

De valde tre olika daghem åt mig (Skata var bäst!), två skolor (OMG!) – gymnasium valde jag själv, tack och lov! De valde också att döpa mig i den evangelisk-lutherska kyrkan. Det var kanske det mest omedvetna av alla dessa val, gissar jag, men just det valet är jag väldigt tacksam över!

För mig är kyrkan en slags gräsrotsrörelse som jobbar för det goda mitt i en kaotisk värld. Den hjälper, stöttar, tröstar, skyddar. Också fastän jag själv inte var särskilt aktiv på flera, flera år så jobbade kyrkan oförtrutet på. Delade ut mat, besökte de sjuka, bad för världen. Kyrkan var lika god fastän jag låg på sofflocket.

Själv blev jag intresserad av tron i samband med skriftskolan, och då fanns det en gemenskap som välkomnade mig. En näsvis, självuppfylld, besserwisser 15-åring – och ändå välkommen! Var hade jag varit i dag utan församlingens ungdomsarbete?

Vart skulle en perfekt finska ha tagit mig?

Hade Franska skolan ändå öppnat andra portar?

Vi kan inte veta exakt vilka följder våra val får för barnen, men jag antar att de flesta föräldrar försöker välja det allra bästa möjliga. Genom att låta döpa sitt barn, tänker jag, väljer man att innesluta det i en gemenskap som betyder något, en gemenskap som kan fånga upp barnen var de än går i livet. Det finns människor som berättar att vetskapen om att de är döpta burit dem genom livets mörkaste stunder. Att det varit som boj som guppat i ett mörkt vatten: Jag är i alla fall döpt.

Ingen måste förtjäna dopet, alla duger genast. Och det är inte heller Gud som behöver dopet för sin bokföring: kom ihåg att älska Nina. Nej, men jag behöver dopet för att komma ihåg att Gud älskar mig och att det finns en gemenskap där jag hör hemma.

Ni gjorde en massa val för min del. Tack för att ni valde dopet!

Nina Österholm

Texten har ingått i Kyrkpressen 2019. Nina Österholm jobbar med information i kyrkan i Helsingfors.

‍