Förlust

Två människor går tillsammans. Man ser på deras sätt att gå att de att de är sorgsna. De delar en sorg, de färdas i bedrövelse.

Just nu har de svårt att föreställa sig att de bara för några år sedan träffade en som förändrade deras liv. Han förändrade deras vardag; de hade lämnat allt för att följa den okände och hans vänner.

De fann en annan verklighet bakom vardagssysslorna - en verklighet där orden förlåtelse, kärlek och nåd fick en helt ny betydelse.

De var inte längre bara ord, utan krafter som berörde hela livet. Världen var inte en börja, utan en utmaning: den blev en plats fylld av gränslösa möjligheter.

Men nu var han död. Allt var över. De hade förlorat honom - och samtidigt sig själva. Den Kraft som fyllt deras liv, deras dagar och deras nätter var borta. Möjligheterna och drömmarna kom att på ett ögonblick rinna bort i vardagens flygsand. Snart skulle allt vara som förr - eller ännu värre - de hade inget mer att förlora. De går åt samma håll, mot sin hemby, men i hjärtat har de tappat bort sig.

Vi är på många sätt som dem, vi liknar dem. Också vi har tappat bort oss i livet. Om man på något sätt kan sammanfatta vår vånda, så är det i ordet förlust. Vi upplever förluster på vår väg från livmodern till graven.

När vi föds förlorar vi livmoderns skydd, när vi börjar skolan mister vi hemmets trygghet, med den första arbetsplatsen förlorar vi ungdomens frihet, med den första fasta relationen lämnar vi glädjen av variation och möjligheter bakom oss, med åldern måste vi skiljas från det vackra utseendet, gamla vänner och den status jobbet gett oss. När vi blir svaga och sjuka mister vi den kroppsliga självständigheten och slutligen i döden förlorar vi allt.

En kan under sitt liv mista sin partner, sitt barn eller sina föräldrar, en annan kan mista sitt rykte, sin heder eller sin status och en tredje kan mista sin livslust, meningsfullheten eller livslusten.

Men värre än allt detta kan vara att förlora tron, hoppet och kärleken. Att inte längre vara övertygad om att livet har en betydelse eller en mening. Vi stod ut med prövningar då vi i botten hade en stark tro på Gud. I själva verket kom vi bara närmare honom genom prövningar och lidande. Men med tiden kanske vi märker att det som bar oss - ordet och sakramenten, bönen, gudstjänsten och gemenskapens stöd - tappar sitt grepp.

Vi möter inte längre morgondagen med mod, utan vi blir rädda. Vi har svårt att känna något, den som går vid vår sida blir en självklarhet, vi glömmer hur unik han eller hon är. Vårt eget värde har vi tappat för länge sen.

Emmausvandrarna berättar om sin besvikelse; “Vi hade ändå levt av hoppet att han skulle vara den som återlöser Israel”. Därmed var händelserna - Jesu verksamhet, hans korsfästelse, död och den tomma graven” inte ett evangelium för följeslagaren.

Berättelsen saknar glädje. De är inte berättelser om tro. Trons motsats är dock inte kunskap eller otro. Trons motsats är misströstan, som gnager vårt inre som en mask.

Närvaro

En okänd slår följe med vandrarna och frågar; “Vad är det ni går här och talar med varandra om?”. Frågan förargar. “Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar.” Efter att ha hört vandrarnas vemodiga vittnesbörd ingriper han; “Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?”

Den okända förnekar inte vad vandrarna har berättat åt honom, men han tröstar dem inte heller med tomma ord utan öppnar sanningen, som funnits framför ögonen på de förblindade. Han river av skygglapparna, han hjälper dem att se skogen för träden, att sätta händelserna i ett större perspektiv.

Trögheten att se berättar åt oss om att vi har orsak att ifrågasätta bara det vi ser, hör och upplever; det är aldrig hela sanningen om vårt liv. Någon måste öppna våra ögon, öron, känslor, sinnen; någon måste få oss att glöda av iver.

När vi vandrar sorgsna, slår Jesus följe med oss. Han hör våra känningar, våra önskningar, våra besvikelser. Vi känner ändå inte igen honom - att det är Jesus som går vid vår sida. Vi tror att han är en främling, som vet mindre än vi, speciellt om vårt eget liv, om vad som händer i vårt liv. Ändå känner vi intuitivt att vårt hjärta börjar glöda i sällskap av den där främlingen.

När Jesus talade till de två sorgsna vandrarna och förklarade det som stod skrivet om honom, började deras hjärtan glöda av iver, med andra ord upplevde de Jesu närvaro utan att ännu känna igen honom. Därför behövs något mer än ordet, det heliga Ordet, för att bryta deras motstånd, något som öppnar deras ögon.

Frånvaro

Den okända ger de två vandrarna och deras resa en ny betydelse. Hemkomsten förvandlas till något bra; det blir inte en besviken hemkomst med mjölktåget. Deras tomma hus blir en plats av gästfrihet och den okände mannen blir deras vän.

Vandrarna bjuder in sin vän. Deras matbord blir en plats av närhet, vid bordet hittar vi varandra. Därför känner de igen sin gäst när han bryter brödet då de skall äta.

I samma stund är han borta. Hans närvaro i nattvarden är samtidigt hans frånvaro. Den djupaste kontakten till Jesus nås i hans frånvaro. Nattvardens mysterium töms inte av ord, men nattvardens ord gör oss delaktiga av den stora frälsningen. Våra små berättelser tas med som unika delar av Guds stora berättelse.

När Jesus stiger in i sina lärjungars hem blir det hans hem. Gästen blir värd. Den inbjudna blir den som bjuder in.

Hemmet, kyrkan, kan bli främlingens hydda, vi är alla främlingar och i en främling kan vi se Kristus. Var och en som stiger in genom den här kyrkdörren är Kristus. På det sättet är kyrkans liv ordets och sakramentens liv, de utgör den främmande människans liv, livet för dem som återhämtar sig.

Mission

Evangeliet slutar inte med brödsbrytelsen eller igenkännandet av Jesus. Det slutar med mission - med utsändelsen. Lärjungarna far ivrigt iväg ut i kvällsmörkret för att berätta om det som hänt åt de andra. Budskapet är inte den tomma gravens budskap. Budskapet är mötet med den Uppståndne. I budskapet ekar glädje och tacksamhet.

Det grekiska ordet för nattvard “eukaristi” betyder ordagrannt tacksamhet. Ett eukaristiskt liv som flödar ur nattvarden är ett liv i tacksamhet.

Emmausvandrarnas berättelse lär oss ändå att tacksamheten inte är en självklarhet i våra liv, utan det är något man måste finna. Våra förluster, erfarenheter och det vi lärt oss i livet styr oss lätt in på besvikelsens, hatets och bitterhetens väg.

Jesus gav oss nattvarden för att vi skall kunna välja tacksamheten. Så småningom, gång på gång bryter det gemensamma bordet vårt motstånd och förbundet till Kristus kan öppna för tacksamhet också gentemot vårt eget liv. Eukaristi, tacksamhet, är sist och slutligen något som kommer uppifrån för att tas emot, delas, gratis, för livet. Och som tack till honom som slog följe med oss på vägen.

Jesus inte bara slår följe med oss på vägen utan sist och slutligen är han ju själv vägen. Därför kallas vi kristna i apostlagärningarna för ”dom som följer vägen”. På samma sätt som dom två Emmausvandrarna går vi också vidare. Tröstade, uppmuntrade och tillsammans.